Recensioner
Siri Salminen Wallin, Sveriges enda sanna flamencorecensent, presenterar här en recension för Sacais medlemmar:
Cloë Brûlé-Dauphin & Marco Vargas – Cuando uno quiere y el otro no
På Södra teatern denna mörka, blöta novemberkväll är det inte många som bänkar sig i väntan på det blödiga relationsdrama som strax ska börja. Salongen är dessvärre ovanligt tom. Kanske är det grisens influensa som lamslagit Stockholms annars så flitiga kulturkonsumenter?
Vi sitter och bävar lite nervöst för hur denna föreställning ska arta sig, föreställningsnamnet är ju inte särskilt lovande och relationer hit och dit är vi väl lite trötta på allihop? Men spektaklet börjar punktligt och tryggt, ingenting att vara nervös för. Föreställningen tar sin början i mörker, ett mörker som strax fylls av rytmiskt stånkande, stampande och klappande. Strålkastare tänds och släcks pulserande, fragmentariska bilder av tre gestalter på scenen byggs upp för att efter en stund bilda alltmer sammanhängande sekvenser av dans och sång. Inledningen av föreställningen utvecklas faktiskt till någonting riktigt fint, välkomponerat och suggestivt. Den enkla avskalade scenbilden skapar tillsammans med de tre gestalterna en fin efterklang, formatet är verkligen vackert.
Därefter får vi följa en kärlekshistoria med bland annat bultande hjärtan, gräl vid middagsbordet och en skjorta som passionerat knäpps upp. Tematiken är enkel och igenkänningsbar, de olika trådarna i föreställningen känns igen från många tidigare kärlekskildringar ur film- eller litteraturhistorien. Publiken får egentligen inte lära sig någonting nytt, i alla fall inte gällande kärlekens väsen. Men att säga något nytt och radikalt i frågan är svårt, kärleksrelationer är ju som bekant ett extremt omtalat fenomen.
Ett problem föreställningen dock har är att det Ibland är svårt att skilja ironi från allvar, kanske beror detta just på att kärlek är ett redan så väldigt behandlat tema? Det är svårt att hantera kärlek som tematik när den skapar så många associationer hos publiken, till exempel till klichébilder från populärkulturens värld. Den nyss nämnda uppknäppningen av Marco Vargas skjorta är ett exempel som lämnar kvar en viss ambivalens hos mig då det inte riktigt framgår om dansarna använder denna kliché på ett ironiskt sätt eller inte (eller om det är jag som är en postmodernt skadad cyniker…). Samma problem dyker upp i en annan intim scen ackompanjerad av en version av Jacques Brels ”Ne me quitte pas”, låtvalet lämnar obesvarade frågor efter sig. Är det en humoristisk, ”konceptuell” tanke bakom det franskspråkiga musikvalet eller bygger valet bara på estetisk smak utan hänsyn till de eventuellt klichéartade associationerna? Dock är egentligen inte detta något jätteproblem för föreställningen, överlag lyckas den hålla sig på en anspråkslöst charmig nivå.
Detta är en i allra högsta grad trivsam och varm föreställning. Helhetsintrycket är på många sätt väldigt sympatiskt och väl utfört. Föreställningens anspråk är modesta, det är opretentiöst och prestigelöst på ett uppfriskande sätt. Och framförallt dyker det upp ett och annat danssteg som är riktigt fräsigt!
// Siri Salminen Wallin, november 2009