Intervju med tre nybörjare
Siri Salminen Wallin, Sveriges enda sanna flamencojournalist och recensent, presenterar här två exklusiva intervjuer för Sacais medlemmar. En dag mötte hon upp tre nybörjare i flamencodans för ett samtal om dans och dess mödor.
Att vara nybörjare i flamencodans kan kännas alldeles
hiskeligt hemskt, men också fascinerande och ganska bedårande. Flamencodansens
rörelsespråk skiljer sig minst sagt ifrån vardagens, att stå och dammsuga är bara ett rörelseexempel som befinner
sig långt ifrån intensivt snirklande med händer och intrikat stampande. Vägen
till flamencon är lång!
Jag hade ett litet samtal med tre kvinnor som just inlett
sina flamencoliv, på en flamencokurs för nybörjare ledd av Beata Alving.
Sittande från vänster: Sandra Veinberg, Annika Wedin och Mika Munterud.
Hur
kommer det sig att ni har börjat dansa flamenco?
Mika Munterud (studerande): Jag kände att jag ville prova på
någonting nytt, jag har dansat ganska mycket tidigare, showdans på Lasse
Kühlers och bugg bland annat. Jag gillar att dansa helt enkelt, och flamenco
verkade kul. Sen är jag bra på att
gå i höga klackar också…
Sandra Veinberg (journalist): Flamenco är en väldigt svår
dans, jag har försökt lära mig tidigare men hoppat av för att det var för
svårt… nu var det några kompisar till mig som övertalade mig och sa att Beata
är en så bra lärare, så då tänkte jag att ”okej då, jag ger väl det en sista
chans…”. Så den här gången är det sista gången gillt.
Annika Wedin (egen företagare inom tryckeribranschen): För
att jag älskar musiken, ylandet och rytmerna! Jag har länge trott att jag varit
flamencodansare i ett tidigare liv, fast efter första lektionen ringde jag min
dotter och sa att det kanske inte är så… Jag drömmer om fina skor och klänning med långt släp!
Flamenco verkar också roligt för att det är så mycket improvisation, jag gillar
att det inte är så fyrkantiga regler.
Beskriv
er bild av flamenco!
Sandra: Jag tänker på att flamencodansare ser så arga ut,
tragiska på något sätt. Kanske kan jag bidra till flamencon och se glad ut
istället (skratt)? Nämen, jag undrar varför de ser så arga ut! Det är bra att det inte är ngn pardans, äntligen kan en
kvinna få dansa ut!
Mika: Fast jag tycker att pardans kan vara kul.
Sandra: Nej, jag är trött på gubbar som trampar på tårna och
styr och ställer.
Annika: När jag tänker på flamenco tänker jag på passion,
kärlek.
Mika: Musiken påminner lite om Zorro. Jag tänker också på
stora kjolar som man håller på mycket med.
Är
det något som har förvånat er nu när ni börjat dansa?
Sandra: Överraskande har varit att musiken är så viktig, det
är väldigt annorlunda jämfört med mycket annan dans.
Annika: Förvånande är att det är så svårt! Men jag förstår
förstås att det är svårt för nybörjare. Men det är faktiskt lättare att dansa
till sång, när Beata sjunger den där ”Mañana, mañana” får man en skjuts framåt
på något sätt.
Hur
känns det i kroppen då? Motsvarar känslan i kroppen bilden ni sedan
tidigare
har av flamenco?
Annika: Hållningen ger väldigt mycket! Jag känner mig häftig
och sexig (skratt). Varenda muskel är verkligen aktiverad, det är något man
inte tänker på när man ser någon annan dansa.
Mika: Man känner sig livlig! Det är utmanande, jag känner att jag utmanar mig själv
mycket (extra mycket när jag har dansat så mycket tidigare också).
Annika: Det är roligt när det är svårt, jag vill inte ge
upp. Men det är plågeri för fötterna!
Mika: För händerna tycker jag!
Annika: Ja, det också, haha!
Sandra: Stolt och vacker, det är en väldigt kvinnlig dans.
Mika: Är det inte lite en dans för att locka till sig
killar?
Sandra: I vardagen är vi så små och ihopkrupna, men när man
dansar upptäcker man att man en stor person. Men det ser verkligen lättare ut
än vad det är.
Klasss på Danscompagniet i Stockholm. Beata Alving undervisar.
Men
ni pratar hela tiden om att det är så svårt, vad finns det som är lätt?
Annika: Att klappa är inte så svårt.
Mika: Att klappa kan vara svårt det också, det är ju inte
bara att klappa, man måste göra det snyggt också. Hållningen har jag däremot lätt för, jag har alltid haft
lätt för att vara rak i ryggen och så.
Sandra: Ingenting är lätt, jag tar dansen på blodigt allvar.
Vad
är svårast?
Sandra: Allra svårast är nog att klara av en hel koreografi,
det ser förfärligt komplicerat ut. Man måste våga och verkligen satsa!
Annika: Jag tänker att kombinationen av allting är väldigt
svår, det graciösa tillsammans med det hårda. Det är svårt!
Mika: Att kombinera klapp och stamp.
Har
ni några avslutande ord ni vill dela med er av?
Annika: Det är kul att flamenco finns i Sverige och att föreningen
arrangerar saker! Förresten planerar jag att om fyra år när jag fyller 65, då
ska jag uppträda tillsammans med en gitarrist inför mina gäster!
Sandra: Jag tänker på att många undrar och frågar, och vill
börja dansa flamenco, men de vet inte vart de ska gå, eller så tänker de att de
är för gamla och att det är för svårt osv. Det är synd!
Efter Sandras avslutande ord skiljs vi åt och var och en går
till sitt, och visst tycker även jag att det är synd att inte alla vet hur
roligt flamenco kan vara. Men det kommer en dag då hela världen dansar och
spelar och sjunger flamenco. Eller så gör det inte det, men det kanske också
kan vara en dräglig tillvaro, att dansa gör ju ont i fötterna!
Tack till Sandra, Mika, Annika och Beata Alving. //Oktober 2009
